Stockholmstripp och förväntningar
Stockholmshelgen kom, gick och försvann. Maxad helg med både Avicii och Flashdance. Stort på olika sätt! Avicii var verkligen en upplevelse, enormt mycket folk och en otrolig konsert! Kan eventuellt tänkas att jag precis där och då önskade att jag var 20, aningen vintankad och fick stå längst fram och hoppa med och verkligen känna att musiken fyller en med energi och eufori. Men nu är jag som sagt 40 (!!!) och då sitter man prydligt på en stol på läktaren och smygtorkar bort en tår för att man faktiskt får uppleva sådana storheter tillsammans med två av de bästa i världen... magi på sitt sätt det också.
Flashdance. Ja vad ska man säga. En film som jag tittat på massor av gånger och hur många gånger jag vrålat sjungit med i "What a feeling" kan jag inte svara på. Säkert typ 5.... drygt.
Musikalen var underbar! Från första stund till sista. Kanonduktiga sångare och dansare. O det gjorde inte direkt ont att titta på pojkarna som dansade runt med bar överkropp... de var så väldigt.. släta o fina duktiga att dansa...
Efter musikalen blev det dock brytihopogråtstackarsmammadamp. Med känslorna utanpå kroppen så klarade jag inte direkt av tjafsande stora utan då blev det ett sånt där riktigt moget bryt där tårarna fick strömma hela vägen tillbaka till hotellet (appropå det här med förväntningar.. ) Nu ska vi ha det SÅ mysimysigt, alla ska vara glada HELA tiden, ingen ska tjura eller retas och alla ska var SÅ HIMLA LYCKLIGA. Japp.
Men det styrde till sig så småningom och barnen insåg nyttan med att vara sams och ha en glad mamma istället för att skämmas på tunnelbanan över en snyftande rödgråten patetisk mor så kvällen avslutades med barnen i bastun (sams och glada) mamman parkerad i en fåtölj m en bok och ett glas vin (glad och nöjd).
ALLA LYCKLIGA. The Happy End!
Tack älskade onger för en underbar helg i Stora Staden Stockholm!
