Världen hade 11 september... Indal hade 17 september...
För tio år sedan hände det som inte borde kunna hända. Ett ögonblicksverk skulle förändra livet för många den dagen...
En timmerbil fick punktering och sladdade över på fel sida vägen och i samma ögonblick kom skolbussen på väg till Liden. En fruktansvärd kollision var ett faktum....
Sex personer omkom i olyckan. Båda chaufförerna och fyra ungdomar. Dessutom blev två svårt skadade, många fick "lättare" skador och dessutom fick alla inblandade ofattbara upplevelser att försöka hantera. För hur ska man kunna leva vidare då man förlorat sin bästa vän, sitt barn eller en annan nära och älskad anhörig..
Den här dagen hade jag som vanligt mammaträff på Sunnåslokalen och radion skvalade i bakgrunden. Hörde plötsligt att ambulansen och räddningsstyrkan for förbi på 86-an.. Olycksbådande. Mammor och barn droppade in eftersom men det blev inte så mycket lek och vanligt mammasurr den här dagen utan vi satt som fastklistrade vid radion och kramade våra små extra hårt då vi började inse vilken katastrof som faktiskt hade hänt i vår bygd. Alla kände väl någon som drabbades av olyckan.
Har genom åren haft förmånen att träffa flera som varit direkt inblandade i olyckan och där finns många fantastiska kämpar! För det går verkligen inte att ta till sig smärtan av att förlora sitt barn eller se sitt barn svårt skadat.. Men livet går vidare, trots allt. O det är faktiskt så med livet, att trots att man befinner sig i det svartaste mörker så kommer det en dag då man kan se lite ljusare på tillvaron igen. Alltid med kärlek och ofantlig saknad i hjärtat men med en tilltro till att faktiskt kunna leva vidare.
Så än en gång, djupaste deltagande till alla anhöriga och till er som var med på bussen.. . Ni har min oerhörda respekt och jag är helt övertygad om att det sitter några speciella vackra änglar och tänker lite extra på er idag....
En timmerbil fick punktering och sladdade över på fel sida vägen och i samma ögonblick kom skolbussen på väg till Liden. En fruktansvärd kollision var ett faktum....
Sex personer omkom i olyckan. Båda chaufförerna och fyra ungdomar. Dessutom blev två svårt skadade, många fick "lättare" skador och dessutom fick alla inblandade ofattbara upplevelser att försöka hantera. För hur ska man kunna leva vidare då man förlorat sin bästa vän, sitt barn eller en annan nära och älskad anhörig..
Den här dagen hade jag som vanligt mammaträff på Sunnåslokalen och radion skvalade i bakgrunden. Hörde plötsligt att ambulansen och räddningsstyrkan for förbi på 86-an.. Olycksbådande. Mammor och barn droppade in eftersom men det blev inte så mycket lek och vanligt mammasurr den här dagen utan vi satt som fastklistrade vid radion och kramade våra små extra hårt då vi började inse vilken katastrof som faktiskt hade hänt i vår bygd. Alla kände väl någon som drabbades av olyckan.
Har genom åren haft förmånen att träffa flera som varit direkt inblandade i olyckan och där finns många fantastiska kämpar! För det går verkligen inte att ta till sig smärtan av att förlora sitt barn eller se sitt barn svårt skadat.. Men livet går vidare, trots allt. O det är faktiskt så med livet, att trots att man befinner sig i det svartaste mörker så kommer det en dag då man kan se lite ljusare på tillvaron igen. Alltid med kärlek och ofantlig saknad i hjärtat men med en tilltro till att faktiskt kunna leva vidare.
Så än en gång, djupaste deltagande till alla anhöriga och till er som var med på bussen.. . Ni har min oerhörda respekt och jag är helt övertygad om att det sitter några speciella vackra änglar och tänker lite extra på er idag....
