Cattas liv och tankar

För fjorton år och ett antal timmar sedan var jag fullt och fast övertygad om att jag förmodligen alldeles strax skulle dö. Av plågor. Av smärta. Av ett något så djävulskt slitande inuti min stackars ömma livmoder. Men jag överlevde. Och klockan 14.21, då det onda lämnat kroppen så låg det plötsligt ett litet mirakel i min famn.

 

En fantastiskt fin och helt komplett liten flicka. Mitt allra första barn, min dotter. Känslan där och då var helt magisk, och jag kände verkligen att nu fanns det någon som man utan att blinka skulle offra sitt liv för.

 

Idag fyller hon fjorton år. Fjorton år!!! Vart de åren har tagit vägen kan jag inte svara på men framför mej nu står det inte en liten flicka längre. Utan där står en snygg tjej, en fin människa i ett snart vuxet format. O jag blir både lite rädd och stolt. Vill ha kvar henne sittandes i mitt knä ivrigt berättande om det hon varit med om under dagen samtidigt som jag känner hennes styrka av att kunna stå på egna ben.. Ena foten är redan lite trevande på väg ut i vuxenlivet.

 

Jag önskar henne en underbar födelsedag och jag önskar verkligen att hon hela livet ska känna att jag finns här. När som helst, för vad som helst.