Har du glömt hur det var..
Att vara ung idag är en ständig kamp att duga, att räcka till. Dygnet runt är man ständigt påmind om hur lätt det är att glida utanför, att inte "passa in". En ständig ångest över att det ska dyka upp nya taggar på Fejjan på otäcka bilder, frågor på "Ask" och förnedring på Instagram. För man kan inte skydda sig mot allt. Tyvärr. Tänk om alla kunde enas om att sluta svara på idiotiska frågor, sluta strö sarkastiska kommentarer, sluta "gilla" andras mindre begåvade inlägg... För nånstans, hos någon person, så gör alla dessa påhopp ont. Mycket ont.
O man kan kämpa för att bli en bättre person, en fin och omtyckt vän.
För tänk om man för all tid o evighet skulle vara dömd för gamla misstag, att saker som man önskar vore ogjorda men man aldrig menade något illa med egentligen skulle straffas i oändlighet.. Om allt det jag gjorde i min gröna sköna ungdom (då man fullt o fast trodde att man var odödlig och att alla över 30 var i princip död..) skulle ligga mig till last än idag. Vad hemskt. För jag inbillar mig att vi alla har en massa lik i våra garderober, saker som vi kanske inte är så stolta över idag men vi kämpar vidare för att bli en bättre, vuxnare och betydligt klokare människa. O kämpar man vidare och reser sig och står för sina misstag så förtjänar man respekt. Att ta tag i sin situation gör att man blir en person värd att se upp till, en person värd att få känna stolthet. Så glöm inte bort att vi alla har våra fel och brister och de blir definitivt inte lättare att bära om man ständigt blir motarbetad. Våga ge en chans!
Alla heder till små som stora som brottas med demoner av olika slag, dygnet runt. O kom ihåg, det blir bättre med tiden.. Fast det ibland kan kännas tröstlöst så finns det alltid någon som tror på en. Alltid. 
