Cattas liv och tankar

Mormor blev 89 år. Inte en helt ringa ålder. Hon var blind, hade diabetes och även andra krämpor. Men hon kämpade på... Hennes sista dag blev alla hjärtans dag. O för en mormor som alltid månat om de sina, haft stenkoll på allas födelsedagar, namnsdagar, årsdagar och allt annat som vi andra har lätt för att glömma, så var det väl en perfekt dag att sluta sitt liv på... På sin sista dag i livet fick hon sitt sista spel bingo, hon fick sitt hår upprullat, hon fick gofika (hon som alltid bakat de allra godaste kakorna, även då hon tappat synen!) och en alla hjärtans dags kram, allt som var viktigt i hennes liv. Hon la sig nöjd och ovetande på kvällen och några timmar senare var hon borta..

Hur mycket hon kommer att fattas oss förstår vi nog inte ännu. Hon var liksom "taket" för alla oss andra generationer efter. Hon hade fyra barn, sju barnbarn, elva barnbarnsbarn, ett barnbarnbarnsbarn och ännu ett på väg.. O hon var lika mån om oss allihopa.

Då jag var där idag och smekte hennes kind för sista gången kändes det så tomt... Men samtidigt är man väldigt ödmjuk och tacksam vid ett sådant ögonblick. Efter att begravningsbyrån hämtat mormor och vi var på väg därifrån så hörde jag hennes ord som ett eko i mina tankar:

- Ta en karamell nu, det finns på bordet.

Självklart vände jag och stoppade på mej en karamell... O då jag gick ifrån jobbet nu på eftermiddagen, stoppade jag handen i fickan och kände karamellen... Då kom tårarna igen...