Om en månad..
Har jag passerat 40. Skräckblandad förtjusning. Verkligen.
Men det får väl gå det också, kan ju faktiskt inte påverka det på något sätt. O det är faktiskt så att man blir lite tryggare med tiden. Jag har lärt mig att det är inte så himla viktigt vad alla andra tycker och tänker, man behöver inte vara vän med alla och tycka likadant. Men man ska acceptera varandra, alltid. För det är faktiskt så att man i olikheter kan finna väldigt givande likheter. Jag har också lärt mig att för mig är saker och prylar inte så himla viktigt, men det har det faktiskt aldrig varit (bara att fråga min mamma som grät blod då jag iklädde mig mormors gamla byxor, pappas tröjor och rostiga hängselbyxor som ung..). Jag är ingen sakfantast, definitivt ingen modefantast. Jag är (oftast) rätt nöjd ändå. Visst kan jag ibland sukta efter fina saker men jag lägger mycket hellre mina pengar på upplevelser, kanske lite för mycket pengar egentligen.. Nånstans har jag läst att man bör spara också.. men det är inte min starka sida. Inte att hålla ordning i garderoben heller..
Har lärt mig vilka mina starka sidor är, och mina svaga.
Har lärt mig vilka vänner som alltid finns och vilka som inte finns lika mycket.
Har lärt mig att uppskatta att inte ha allting planerat, men att alltid ha något att se fram emot. Tillsammans med familjen, med kärleken och med vänner. Det ger mig livskvalitet.
